Dela nyhet
Andreas Johansson - Från MIF till fotbollsproffs
24 mar 2019 0 kommentarer
Efter säsongen 1995 lämnade en 17-årig fotbollstalang Melleruds IF och Rådavallen för spel i Allsvenskan med Degerfors. Ikväll, den 21/3 2019, är Andreas Johansson hemma i Mellerud igen, ståendes i samma klubblokal där hans första idoler fortfarande hänger på väggarna. Idag är han där för att prata med MIFs nuvarande A-trupp om sin resa, sina framgångar och vad som tog honom hela vägen till Allsvenskan och SM-guld och sedermera även till Premier League och Champions League.
Andreas Johansson debuterade i MIF 1993 som 15-åring, tack vare sin talang och sin träningsvilja tog det inte lång tid förrän de flesta med fotbollsögon hade slagit sina blickar mot Rådavallen och han som skulle bli Melleruds IFs största och mest framgångsrika export hittills. ”Jag hade en stolthet och en ödmjukhet i att göra det enkla perfekt, jag tränade för mig och utmanade mig själv. Jag tror det är den största skillnaden mot andra som jag kom upp med, som också var väldigt talangfulla”. Han fortsätter och berättar skämtsamt om vad han brukar säga till ungdomsspelare han träffar ”Mamma är viktigast men efter det så kommer förstatouchen”. Och har man sett honom spela så förstår man vad han menar.
Andreas, eller Adde som han kallas, berättar för gruppen om sin karriär och hur han lärt sig att hantera även den mentala aspekten av fotbollen, hur det kan gå tufft ibland och att man då måste hitta kärnan i det hela, nämligen glädjen till fotbollen. Han berättar om hur ett citat från förre förbundskaptenen Tommy Söderberg låste upp något i honom under en landslagssamling, ”Sitt inte efter matchen och känn att du inte spelat matchen”. Andreas fortsätter och berättar om hur han kände att detta kunde appliceras på sitt eget spel och sin egen mentalitet. Han är rak, direkt och väldigt öppen med spelarna, svarar på frågor och ställer motfrågor om MIF och det nuvarande laget. Det är lite svårt att ta in allting, för när man i mångt och mycket växt upp i Melleruds IF så som jag gjort, har historien om Andreas Johansson och hans framgångar alltid funnits med, och nu står han och pratar i ”sin” klubblokal (men även min och många andras) som om det vore det mest självklara i världen. Jag kan inte säga nog om hur stort det är, eller om hur bra Adde gör det.
När huvudtränare Kral och Andreas träffas är Kral snabb med att fråga om deras 3 möten och om han minns alla, det gör han inte direkt men det kommer tillbaka när de minns tillbaka på det. Kral är snabb med att ta upp sin enda seger, när han var assisterande i Ljungskile 2000 och vann mot Djurgården i Superettan. ”Just det! Det var då ja, Agbar Barsom tappade markeringen och vi förlorade med 1-0” utbrister Andreas med ett halvt leende, men är snabb med att påpeka att returen på Stockholm Stadion slutade 4-1 till DIF. Även det tredje mötet, 2014 i Svenska Cupen, slutade med DIF-seger, då mot Motala AIF med Kral som huvudtränare.
Samlingen avslutas och han får lite frågor om sin karriär, hur det är att spelat i både AIK och Djurgården. Vilka som är de bästa han spelat med och emot, Cristiano Ronaldo är svaret på motståndaren och Antonio Valencia medspelaren, ”Ronaldo var grym, framförallt när vi mötte United borta i Champions League med Ålborg (2-2). Antonio Valencia kunde man se från första träningen i England vilken bra spelare det var, bra person också.”. När A-truppen vandrar bort mot konstgräset och det stundande träningspasset så får jag en stund där vi kan prata.
Han börjar med att fråga om serien och hur jag tror det kommer gå, men vi kommer snart in på det mer intressanta ämnet, nämligen honom själv. Han berättar om hur när han var yngre så fanns det inget större i hans värld än att debutera i division 2 med MIF, ”det är fortfarande en av de största känslorna i min karriär, just för att det var så stort i min värld då”. Men när vi tar MIF ur ekvationen så tar han upp det första SM-guldet med Djurgården som en annan stark upplevelse, tillsammans med Premier League- och Champions League spelet givetvis. ”Det första guldet med Djurgården var häftigt, klubben hade inte vunnit på typ 35-40 år och det låg så mycket i det, så viktigt var det. Att åka till Borås med typ 30 busslaster Djurgårds-fans, det är ett jättestarkt minne. Stockholmsfotbollen var bra då också, AIK och Hammarby var också med i toppen så det var en kul period”. Champions League är en annan sak han nämner, även om speltiden inte blev vad han hade hoppats i AIK 1999, så blev det ett inhopp borta mot Fiorentina i gruppspelet. Men jag påpekar att det blev ju desto mer speltid när han var tillbaka i CL med Ålborg, ”Ja men precis, men då var det ju skillnad också, jag var ordinarie och etablerad. Det var kul, vi spelade 2-2 borta mot Manchester United och vi hade många roliga resultat där”.
Som den Liverpool-supporter jag är, passar jag givetvis på att fråga om just Anfield och Steven Gerrard bland annat, ”Det är superhäftigt, Gerrard gillar jag jättemycket och det som är så coolt med England är ju att det är toppmatcher varje vecka, sen finns ju topp 5-6 som är de största men sen under där är ju klubbarna också enorma med stort publikfölje”. Och trots lite för lite speltid, utan uppenbar anledning, så minns Andreas tiden i England som oerhört viktig och nyttig för sin fortsatta karriär. ”Den största skillnaden är helt klart tempot och intensiteten, framförallt på träning. Jag vet inte varför, men det börjar även tidigare i åldrarna med just den intensiteten. Tiden med bollen minskar och det är mer fysiskt, speciellt Championship (Englands näst högsta serie)”.
Jag frågar om Andreas har kontakt med Djurgården fortfarande, där han var lagkapten sina sista aktiva år som spelare, och det har han. Han och sportchefen Bosse Andersson är fortfarande tighta, en av de nya tränarna Thomas Lagerlöf var en lagkamrat i AIK och den andre, Kim Bergstrand en som han spelat emot. Även en del gamla lagkamrater håller han fortfarande kontakt med, ibland på golfbanan men på senare tid mer och mer när han spelar Padel (en tennisliknande racketsport som exploderat på senare år). Så det kontakten finns fortfarande. Just tränarspåret nämner han att han är lite inne på just nu och utbildar sig, och personligen tror jag han skulle passa utmärkt som tränare, ledarskapet har han redan. Vi kommer in på Addes egna tränare och han nämner Zoran Lukic (Djurgården) som en som gjorde avtryck på honom ”Han var kanske inte den bästa fotbollstränaren jag haft, men han hade ett sätt som passade mig. Han provocerade mig ganska mycket och det triggade mig, väldigt osvenskt stil sådär men det fungerade för mig. Han var en inspiratör till mitt fotbollsutvecklande”.
Vi återkommer till det som han pratade med A-truppen om, stoltheten i det enkla och den funktionella tekniken, men också hur det mentala är viktigt för att lyckas ”Framförallt var jag väldigt tekniskt duktig och hade bra spelförståelse och det tog jag mig långt på men jag tyckte när jag spetsade till det där mentala, så hände det någonting men då var jag över 20 år så det krävs lite erfarenhet. Man måste uppleva saker och så, framgångar och motgångar för att få den mentala styrkan. I junioråldern kunde jag vika ner mig lite för ofta tycker jag så det var egentligen när jag var 20-21 som jag blev mentalt stark och sen åren efter det så blev det landslagsdebut, SM-guld och Premier League, så det var väl i samband med det som det blev fart på karriären”. Han fortsätter och beskriver det viktiga i att lämna tryggheten och satsa fullt ut, hur man tvingas växa upp när man lämnar hemmet för, i hans fall, Degerfors och därefter Stockholm. Att lämna Mellerud som 17-åring, trots att det inte alltid var roligt eller enkelt, ledde till stor personlig växt.
Fotbollen är vår världs största kulturfenomen, och det spelas på alla kontinenter, i alla former, i alla åldrar. Med tanke på alla utövare är det ytterst få som har privilegiet att kunna försörja sig på det, men det kräver också stort engagemang, stora uppoffringar. Andreas har svårt att se en version av sitt liv där inte fotbollen hade varit med, oavsett nivå, på grund av glädjen som den medför, det är i hans ögon kärnan i det hela. ”Även när man hade viktiga matcher som proffs, kunde jag ibland komma på mig själv att ha mer allvar och tyngd än glädje till det, och det gick inte. För det måste vara så, även om det är ett SM-guld på spel, att man känner hur kul det ska bli att gå ut och spela, istället för ångest. Man måste hitta glädjen även i det svåra stunderna och i de viktiga matcherna och det var lite det jag försökte berätta för killarna här idag också.”
Vi avslutar med frågan om han dyker upp på Rådavallen under 2019, och han svarar att han hoppas det. Det hoppas jag med. Det kanske är så att han inte reflekterar så mycket över det själv, eller så gör han just det, det vet inte jag, men han är en väldigt verklig förebild för alla killar och tjejer som spelar fotboll i mindre klubbar på mindre orter. Ett bevis på att det går att gå hela vägen. En inspiration och idol för alla som spelar fotboll i MIF, och det var ett sant nöje att få lyssna på och prata med honom.
Rikard Westman
Kommentarer